
Korfu är en av Greklands mest älskade öar, belägen i det Joniska havet nära gränsen till Albanien. Med sin rika historia, frodiga grönska och azurblå vatten har ön lockat besökare i århundraden – från venetianska handelsmän och brittiska adelsmän till dagens turister. Den charmiga huvudstaden, Korfu stad, är en labyrint av smala gränder, färgglada hus och historiska fästningar, medan kusten bjuder på allt från långa sandstränder till dramatiska klippor. Men bortom det välkända finns ett Korfu som fortfarande lever i takt med naturen och de gamla traditionerna – ett landskap präglat av olivlundar, små bergsbyar och en tyst stolthet som är svår att sätta ord på men lätt att känna.
Det orörda Korfu är en plats där tiden verkar gå långsammare, där de böljande olivlundarna sträcker sig ner mot turkost vatten och där byarna fortfarande lever sina egna liv, oberoende av säsongens ström av besökare. Bortom charterresornas hotellkomplex och strandbarer gömmer sig en annan sida av denna joniska ö – en sida som doftar av vild oregano, där du möts av tystnad, gästfrihet och landskap som knappt förändrats på decennier.
Kör du norrut från Korfu stad och passerar de mest välkända badorterna, börjar vägarna smalna av och slingra sig genom bergiga landskap. Här, i det kuperade inlandet, finns små byar som Old Perithia, en nästan övergiven bosättning vid foten av berget Pantokrator. Husen i sten står fortfarande kvar, omgivna av vildväxande blommor och knotiga vinrankor. Några tavernor har öppet för vandrare och nyfikna besökare, men tempot är lugnt. Den som kommer hit förväntas ta sin tid, kanske sitta en timme i skuggan med ett glas lokalproducerat vin och låta samtalen med byborna ta sin plats.
Sydost på ön, nära Lefkimmi, är landskapet plattare men minst lika orört. Här finns lantliga vägar som kantas av citronträd och små kapell. Färjorna från fastlandet lägger till här, men de flesta resenärer åker snabbt vidare. Den som stannar belönas med en annan sorts skönhet – tysta stränder med mjuk sand där havet är grunt och långsamt, och där man ofta kan promenera hundra meter ut utan att vattnet når midjan. I byar som Argyrades eller Marathias är det lätt att glömma vilken tidsålder man befinner sig i. Gamla män sitter på kafeneion och spelar tavli, medan kvinnor hänger tvätt mellan husväggarna och ropar till varandra över gränderna.
Uppe i väst möts man av dramatisk natur. Mellan Paleokastritsa och Angelokastro stupar klipporna ner i havet. Här ligger också gömda små vikar som bara nås via vandringsstigar eller med båt. Vattnet är klart som glas och grottor gömmer sig i klipporna. På eftermiddagarna faller ljuset mjukt över havet, och hela landskapet färgas i nyanser av guld och blått. Det är en plats för tystnad, eftertanke och förundran.
Det är också i dessa delar av Korfu som man förstår varför ön ofta kallats den grönaste i Grekland. Olivträden dominerar, men det finns också cypresser, mandelträd och ett överflöd av örter. Fågelsång och cikador utgör bakgrunden till varje promenad. Här är det inte ovanligt att stöta på herdar som leder sina getter längs grusvägar, eller äldre kvinnor som samlar vilda örter till matlagning och medicin.
Det orörda Korfu har inget att bevisa. Det ropar inte efter uppmärksamhet, men det belönar den som söker det med en känsla av äkthet, stillhet och närvaro. Det är en ö där det är lätt att bli kvar, att dröja sig kvar i samtal, i skuggorna under olivträd, i det långsamma skimret av eftermiddagssolen över Joniska havet.
Läs mer om Korfu på Korfugrekland.se